bilder

När jag legat sjuk i nästan en vecka (När jag lägger ut det här är det nästan två...)känner jag hur rastlösheten tar tag i en. Jag vill göra något, men inte något jag brukar göra jämt. Jag vill leva lite, springa ut i skogen och kliva i varenda vattenpöl jag ser på stigarna. Men det är ju just det jag inte kan göra. Så istället sätter jag mig och ser igenom min dator. Ser igenom efter saker som kan hjälpa mig att göra någonting. Något man kan göra när man är sjuk.
Jag hittade mina gamla bilder. De bilderna jag tog första veckan efter att jag fått kameran.Och eftersom alla bilder då var märkta med ett nummer för när de var tagna(Då visste jag inte hur man tog bort den texten) så vet jag precis i vilken ordning bilderna var. Och det roliga var, att nu, när jag ser på dem bilderna. Två år senare(och två veckor, men den lilla skillnaden är väl oviktig) kan jag fortfarande se ungefär hur jag var, vad jag gjorde och hur jag såg på min omgivning. Jag har förändrats lite. Jag var så mycket mer poetisk och kreativ än jag är nu. Då kunde jag kalla mig själv ett sånt där vandrande konstverk… Ja… nästan i alla fall. Men de bilderna jag tog under den där första veckan talar liksom till mig så mycket mer än nästan alla andra bilder jag tagit efter det. Och ska jag vara ärlig… så saknar jag den personen jag var då. Jag saknar människorna som omgav mig då. Och jag saknar atmosfären och problemen jag hade då. Då när allt ändå kunde ramas in det där konstnärliga skimret. Vart tog inspirationen vägen? Var det som Adam sa, att den försvann, då det blev en sorts överstimulans. Jag behöver inte längre kämpa för att överhuvudtaget få sätta mig och sjunga. Det är istället så att jag måste. Jag behöver inte jobba för att prioritera mellan det vanliga och konstnärliga. Jag måste ta det konstnärliga. I musiken. Och tecknandet försvann, Fotograferandet blev degraderat till nån sorts dokumentation av vardagen. Och jag ställer om igen frågan…vad hände med mig?
Jag ska försöka beskriva veckan som bilderna är av nu. En vecka i bilder.